Åker kollektivt...

...för sjuhundratrettioelfte gången i mitt liv. Troligen ligger talet över sjuhundra dock... När jag kom hem förut höll resten av kollektivet på att inreda och städa och jag vet inte vad. Och jag kände direkt tre saker;
1. Samvetskval över att jag inte riktigt kommer ihåg senaste gången jag rastade dammsugaren i radhuset som utgör allas vårat hem.
2. Att jag var sjukt ivägen.
3. Saknad efter mina föräldrar.

Ja, jag vet, men jag är faktiskt en person som är välsignad med ett par föräldrar gjorda av guld och gelehjärtan. De utgör en central del av mitt liv och nu när jag sitter på perrongen och väntar på bussen så ser jag det närmast som att jag åker hem. Jag invaderar tills i morgon kväll då det först var tänkt att jag skulle hälsa på i morgon och hälsa på för att fira fars dag och mors födelsedag.

Och jag är ärligt ganska glad över att slippa åka kollektivt i natt för att komma hem... Så fort man kommer ett par mil söder om Göteborg så sitter det blonda, kortklippta pojkar med liten mage, illasittande kläder och ett ölflak på var och varannan plats... Jag såg bevis på min teori redan på tåget!